Svensk utrikespolitik

Svensk utrikespolitik är det många som pratar om nu. Varför det? Jo, därför att vi för första gången på länge har en utrikesminister som driver en utrikespolitik. Sossarna har under de senaste tolv åren agerat flatare är någonsin. De har, som en bloggare uttrycker det, agerat dörrmatta för Chirac & Co.

Men var är det då för viktiga frågor som vi fokuserar på i utrikesdebatten. Jo, det är de här viktiga frågorna den ryska gasledningen och oljefyndigheterna i Sudan. Alltså områden där vi kan göra inrikespolitik av utrikespolitiken. Imponeranade.

Faktum är att Sverige har en ganska pinsam historia när det gäller utrikespolitik. Vi lät tyskarna göra som de ville under andra världskriget. Vi låtsades vara neutrala under det kalla kriget, när vi egentligen var på Natos sida. Okej, det fanns några galningar (Sten Andersson, Pierre Schori mfl) som faktiskt trodde på kommunismen. Men den officiella lögnen - neutraliteten - byggdes på att Nato fanns bakom oss.

När det kommer till en sådan fredsvurmare som Palme är det också en ganska dyster bild som trätt fram. Palme var aktivt involverad i Bofors vapensmuggling och var intimt förknippad i mutaffären med Bofors i Indien. Palme är kanske det tydligaste uttrycket för den svenska dubbelmoralen, lögnen eller hyckleriet. Han säger en sak för att stilla massorna och gör en helt annan.

Socialdemoktratins lögnsamhälle är viktigt att lägga bakom oss. Men när vi har en journalistkår som motvilligt accepterar att vi inte har proletariatets diktatur i Sverige kan vi inte räkna med att några vettiga rapporter från utlandet strömmar in. Eller hur var det nu, John Kerry ledde i alla mätningar inför det amerikanska presidentvalet 2004 enligt SVT, men lyckades på något mirakulöst sätt förlora ändå. Att SVT bara läste undersökningar som hade John Kerry som ledare har väl inget med saken att göra.